Virginia C. Andrews
För folk som inte fattar, så är detta ett skolarbete om Virginia Andrews , en författare. xD Till svenskan (: Ska skriva om henne xD elr ja, muntlig bajssak.
Virginia C. Andrews, född 6 juni 1923, död 19 december 1986, var en amerikansk författare. Hon har bland annat skrivit Vindsträdgården. Senaste 4 böcker
* Hjärtats sång 2001
* Ödets vägar 2002
* Musik i natten 2003
* Olivia 2004
Dom jag läst som jag tycker bäst om:
* Vindens blommor 1981
* Blomblad för vinden 1983
* Törnbädden 1984
Virginia Cleo Andrews föddes och växte upp i Portsmouth, Virginia, USA. Hon levde under ganska magra förhållanden tillsammans med sina föräldrar och två bröder. Fadern var maskinist och modern hemmafru. Virginia Andrews intresserade sig tidigt för konst och litteratur och de var favoritämnena i skolan. Redan vid tolv års ålder vann hon pris i uppsatsskrivning. När hon var 15 år ramlade hon nedför en trappa och skadade sig allvarligt och efter ett antal misslyckade operationer blev hon rullstolsbunden. Virginia Andrews försörjde sig som mode- och reklamtecknare och endast under de sex sista åren av sitt liv ägnade hon sig på allvar åt författarskapet, men hon var ytterst produktiv under dessa år. Första boken, liksom de kommande sex, refuserades. Det var inte förrän hon skaffade sig en redigerare och en agent som framgången kom. Hennes böcker har sålts i över 30 miljoner totalt. I Sverige ligger siffran på ungefär en och en halv miljon. Virginia Andrews bodde hela sitt liv tillsammans med sin mamma. Hon tyckte om att spela backgammon och bridge och att lyssna på klassisk musik. Hon var också väldigt intresserad av filosofi och psykologi. Hon reste ofta runt och berättade om sina böcker på bibliotek och i skolor. Hon svarade personligen på alla brev hon fick från beundrare från när och fjärran. Julen 1986 avled Virginia Andrews i cancer, 59 år gammal. I hennes kvarlåtenskap finns flera böcker och manuskript som ännu inte utgivits. Det finns även en hel rad utkast och idéer vilka hennes familj låtit sammanställa. På svenska finns följande titlar: Skuggor i skogen, Vindsträdgården, Blomblad för vinden, Törnbädden, Lustgården, Flickan från himlen, Svart ängel, Fallna hjärtan, Paradisets portar, En väv av drömmar, Älskade Audrina, Flickan som försvann, Hemligheter i gryningen, Röd som rubinen, Trolsk som pärlan, Allt som glittrar, Den gömda juvelen, Melody och Hjärtats sång (maj 2001)
Jag när en rätt stor fascination för Virginia Andrews. Hon är en sådan författarstereotyp: en kvinna som tidigt i livet blev rullstolsbunden och överbeskyddades av sin dominanta mamma, förblev ogift och som inte debuterade som författare förrän i medelåldern då hon gjorde succé med sina fabulöst trashiga böcker om syskonen som växer upp i Vindsträdgården. Och trots att hon i mycket skriver klassiskt rags-to-riches-skräp, om än i goth-tappning, finns det någonting i tematiken i Andrews böcker som är... intressant. För där andra dussinförfattare vältrar sig i flärd och tragiska livsöden har Andrews slängt in en enorm dos kritik - faktiskt, skulle jag vilja säga, rent förakt - av/för hela familjestrukturen. Hon har inte bara Mommy Issues, hon hatar verkligen den där jävla Pappa också. Hennes böcker är ganska likartade oavsett ramhandling. Alla Andrews böcker, åtminstone de utgåvor som fanns när jag läste dem, har antingen svarta omslag med ett svart-vitt-sepiatonat flickebarnsansikte/porträtt av barnaskara som bekymrat kikar fram mellan typ rosenblad, eller mer ljusa dito men fortfarande med dessa allvarliga porträtt ety livet = ej någon dans på redan nämnda rosenblad, oh no! Virginia Andrews är drottningen av gotiska mardrömmar och allting hon skriver har en känsla av instängdhet och panik över sig. Alla hus är gamla och med Anor, alla släktingar hårda och besynnerliga, alla män potentiellt livsfarliga, alla kvinnor potentiellt fascistiska puritaner/narcissistiska svin och alla vägar mot något bättre visar sig vara återvändsgränder. Ett återkommande tema är incest. Det förekommer verkligen oerhört mycket incest - om det inte är frivilligt, vilket det i princip aldrig är till en början (även den bestående kärleksrelationen mellan syskonen Chris och Cathy börjar med att han i ett rus av tonårshormoner våldtar henne) så är det åtminstone en avlägsen bror eller kusin som på något sätt vill idka blodskam. Wikipedia berättar för mig att Virginia Andrews första publicerade short-story hette I slept with my uncle on my wedding night och ja, say no more liksom. Det finns två huvudsakliga vägar för flickor att förlora sin oskuld: våldtäkt eller våldtäkt, typ. Den förra oftast utförd av antingen en grupp pojkar i grannskapet (som i My Sweet Audrina, hennes i mitt tycke bästa bok och den enda som är fristående), en bror, en kusin eller en morbror, den senare gärna utförd av en bedrägligt vänlig fadersfigur. My Sweet Audrina minns jag som oerhört läskigt uppbyggd med förträngda minnen och en helt konstruerad livsform skapad av föräldrar som skyddar sitt barn och sig själva från verkligheten - att hon som barn blir gruppvåldtagen i skogen utanför sitt hem - genom att låtsas en död storasyster som får ta på sig detta hemska. Oerhört fucked up för en ungdomsroman. Oerhört gotisk också, ända ned till gungstolen och dockorna och spindelväven i Det Låsta Rummet. Böckerna om syskonen instängda i Vindsträdgården är hennes mest kända. En mamma som förskjutits av sin familj sedan hon gift sig med - suprise, surprise - sin kusin återvänder till fadershuset för att vänta ut sitt arv. Sådär som man gör i fiktion. Med sig har hon sina fyra barn som av fascinerande anledningar - döende morfar låter dottern ärva endast om hon inte fått några barn med sin släkting, mormor vet att barnen existerar men älskar att tortera sin dotter med att tvinga henne att välja mellan rikedom och barnen, ett val som iofs inte är svårt ety mamma gillar bling-bling bättre än barn - hamnar inlåsta på vinden, långsamt förgiftade med arsenik medan mamma lever la dolce vita. Är inte det helt fantastiskt!? Mödrar i Andrews författarskap symboliserar någon sorts överdriven variant av det klassiska "modersmonstret" - en kvinna som saknar värme, som är manipulativ och girig, oförmögen att älska sina barn och som dessutom representerar en "omoralisk" sexualitet i första hand till för att ytterligare öka sin makt. Om hon inte representerar sexualitet representerar hon, ofta som åldring, en religiös fanatism av typen "om jag slår arvssynden ur din kropp och låter dig svälta kanske du förstår vilken äcklig liten syndare du är". Man kan aldrig räkna med mamma. (Mormor och farmor ska vi liksom inte ens tala om! De står med Biblar i sina magra puritanska händer, redo att döda.) Pappa i sin tur är givetvis inte heller så engagerad som förälder såvida han inte vill ha sex med sina barn/styvbarn (vilket han vill häpnadsväckande ofta) och om han rör sig in från periferin är det för att symbolisera ett mer öppet förtryckande, gärna med våldsinslag. Om han eller någon annan manlig auktoritetsfigur uppvisar ett intresse övergår det med all säkerhet i sexualitet. Inte ens de bästa av män kan kontrollera den här sidan av sin personlighet, de är fullständigt vidriga och gör kvinnan ännu mer förkastlig eftersom hon ju sviker det åskådande barnet för att snärja dessa monster. Barnet förlorar alltid. De fungerar som kapital i en ständig maktkamp, när de inte fyller någon funktion kastas de åt sidan. Här beskrivs det som "en förbannelse som kommer följa familjen i tid och evighet" och nog lider man i nästkommande generation också, det ska gudarna veta. Barnen får betala av föräldrarnas synder och inte ens när de är någotsånär lyckliga - som Cathy och Chris, syskonen från vinden och på det porrigt softade omslaget längst till höger - är de det på sina egna, sunda premisser eftersom tja, mamma och pappa har ju gjort ett bra jobb med att förstöra sina kids! Men, märk väl, när de är lyckliga är de det utanför den traditionella familjestrukturen som samhället hyllar. Jag vet inte vad jag menar att säga. Men fascinerande är det. Och jag är mycket mer försonande inför de här böckerna än exempelvis Sagan om Isfolket. Kanske mest för att jag inbillar mig att Virginia Andrews i alla fall fyller något sorts behov hos de mellanstadiebarn (jag läste i mellanstadiet, men jag var rätt duktig på att läsa böcker som inte riktade sig till min målgrupp också, hej varulvsroman som fick mitt sjuåriga jag att gråta mig till sömns)/tonåringar som läser? Misär is the shit när man är elva. Andrews är långt mycket mer katharsis än
Margit Sandemo Cleo Virginia Andrews föddes 1927 i en vanlig familj där pappan jobbade som maskinist och mamman var hemma fru och tog hand om Virginia och hennes två bröder. Virginia drömde hela tiden om att bli författare en vacker dag. En dag när hon var femton ramlade hon nerför en trappa och skadade sig allvarligt och var tvungen att sitta i rullstol resten av livet. När hon blev äldre försöjde hon sig som mode och reklam tecknare. Men hon drömde och längtade bara efter att hennes första bok hon skulle skriva skulle bli producerad.Hon började med att köpa en handbok (How to be a writer in only three weeks) Hon utvecklade sin skribentförmåga, och började skriva små korta böcker. Hon fick hjälp av Ann Petty när hon skulle börja skriva sin första bok. Men man undrar hur mycket som var Ann Pettys verk i den slutliga versionen. Den första serien som kom ut handlar om de fyra syskonen Christopher, Catherine, Carrie och Cory som blev inlåsta på en vind där deras mormor plågade dom på alla möjliga sätt. Medan dom i väntan på frihet, den frihet dom skulle få om deras grymma morfar dör, och deras mamma får alla miljoner hon ska få ärva, är det enda som får dom att fortsätta hoppas på frihet en dag. Men sen blir dom grymt svikna och kommer aldrig mer att kunna lita på någon. (Vi tycker att dom böckerna är superbra) Virginia dog i cancer år 1986 då hon var 59 år gammal. När hon blev sjuk skrev hon febrilt för att fler böcker skulle komma ut efter hennes död. Hon skrev många ideér till många olika böcker (enligt ryktet 63 st) som hon ville skulle utvecklas av en "noga utvald skribent". Dom första böckerna som kom ut efter hennes död var "Flickan som fösvann" (Dawn) och "Hemligheter i gryningen" (Secrets of the morning). Virginia hade en otrolig förmåga att skriva bra böcker. Alla känslor är starka och förstorade. Raseri, sorg, och besvikelse får sidorna att drypa av lidande. I hennes böcker händer det hela tiden mycket och vilostunderna är få. Liksom ögonblicket av trygghet occh lycka.
Virginia C. Andrews, född 6 juni 1923, död 19 december 1986, var en amerikansk författare. Hon har bland annat skrivit Vindsträdgården. Senaste 4 böcker
* Hjärtats sång 2001
* Ödets vägar 2002
* Musik i natten 2003
* Olivia 2004
Dom jag läst som jag tycker bäst om:
* Vindens blommor 1981
* Blomblad för vinden 1983
* Törnbädden 1984
Virginia Cleo Andrews föddes och växte upp i Portsmouth, Virginia, USA. Hon levde under ganska magra förhållanden tillsammans med sina föräldrar och två bröder. Fadern var maskinist och modern hemmafru. Virginia Andrews intresserade sig tidigt för konst och litteratur och de var favoritämnena i skolan. Redan vid tolv års ålder vann hon pris i uppsatsskrivning. När hon var 15 år ramlade hon nedför en trappa och skadade sig allvarligt och efter ett antal misslyckade operationer blev hon rullstolsbunden. Virginia Andrews försörjde sig som mode- och reklamtecknare och endast under de sex sista åren av sitt liv ägnade hon sig på allvar åt författarskapet, men hon var ytterst produktiv under dessa år. Första boken, liksom de kommande sex, refuserades. Det var inte förrän hon skaffade sig en redigerare och en agent som framgången kom. Hennes böcker har sålts i över 30 miljoner totalt. I Sverige ligger siffran på ungefär en och en halv miljon. Virginia Andrews bodde hela sitt liv tillsammans med sin mamma. Hon tyckte om att spela backgammon och bridge och att lyssna på klassisk musik. Hon var också väldigt intresserad av filosofi och psykologi. Hon reste ofta runt och berättade om sina böcker på bibliotek och i skolor. Hon svarade personligen på alla brev hon fick från beundrare från när och fjärran. Julen 1986 avled Virginia Andrews i cancer, 59 år gammal. I hennes kvarlåtenskap finns flera böcker och manuskript som ännu inte utgivits. Det finns även en hel rad utkast och idéer vilka hennes familj låtit sammanställa. På svenska finns följande titlar: Skuggor i skogen, Vindsträdgården, Blomblad för vinden, Törnbädden, Lustgården, Flickan från himlen, Svart ängel, Fallna hjärtan, Paradisets portar, En väv av drömmar, Älskade Audrina, Flickan som försvann, Hemligheter i gryningen, Röd som rubinen, Trolsk som pärlan, Allt som glittrar, Den gömda juvelen, Melody och Hjärtats sång (maj 2001)
Jag när en rätt stor fascination för Virginia Andrews. Hon är en sådan författarstereotyp: en kvinna som tidigt i livet blev rullstolsbunden och överbeskyddades av sin dominanta mamma, förblev ogift och som inte debuterade som författare förrän i medelåldern då hon gjorde succé med sina fabulöst trashiga böcker om syskonen som växer upp i Vindsträdgården. Och trots att hon i mycket skriver klassiskt rags-to-riches-skräp, om än i goth-tappning, finns det någonting i tematiken i Andrews böcker som är... intressant. För där andra dussinförfattare vältrar sig i flärd och tragiska livsöden har Andrews slängt in en enorm dos kritik - faktiskt, skulle jag vilja säga, rent förakt - av/för hela familjestrukturen. Hon har inte bara Mommy Issues, hon hatar verkligen den där jävla Pappa också. Hennes böcker är ganska likartade oavsett ramhandling. Alla Andrews böcker, åtminstone de utgåvor som fanns när jag läste dem, har antingen svarta omslag med ett svart-vitt-sepiatonat flickebarnsansikte/porträtt av barnaskara som bekymrat kikar fram mellan typ rosenblad, eller mer ljusa dito men fortfarande med dessa allvarliga porträtt ety livet = ej någon dans på redan nämnda rosenblad, oh no! Virginia Andrews är drottningen av gotiska mardrömmar och allting hon skriver har en känsla av instängdhet och panik över sig. Alla hus är gamla och med Anor, alla släktingar hårda och besynnerliga, alla män potentiellt livsfarliga, alla kvinnor potentiellt fascistiska puritaner/narcissistiska svin och alla vägar mot något bättre visar sig vara återvändsgränder. Ett återkommande tema är incest. Det förekommer verkligen oerhört mycket incest - om det inte är frivilligt, vilket det i princip aldrig är till en början (även den bestående kärleksrelationen mellan syskonen Chris och Cathy börjar med att han i ett rus av tonårshormoner våldtar henne) så är det åtminstone en avlägsen bror eller kusin som på något sätt vill idka blodskam. Wikipedia berättar för mig att Virginia Andrews första publicerade short-story hette I slept with my uncle on my wedding night och ja, say no more liksom. Det finns två huvudsakliga vägar för flickor att förlora sin oskuld: våldtäkt eller våldtäkt, typ. Den förra oftast utförd av antingen en grupp pojkar i grannskapet (som i My Sweet Audrina, hennes i mitt tycke bästa bok och den enda som är fristående), en bror, en kusin eller en morbror, den senare gärna utförd av en bedrägligt vänlig fadersfigur. My Sweet Audrina minns jag som oerhört läskigt uppbyggd med förträngda minnen och en helt konstruerad livsform skapad av föräldrar som skyddar sitt barn och sig själva från verkligheten - att hon som barn blir gruppvåldtagen i skogen utanför sitt hem - genom att låtsas en död storasyster som får ta på sig detta hemska. Oerhört fucked up för en ungdomsroman. Oerhört gotisk också, ända ned till gungstolen och dockorna och spindelväven i Det Låsta Rummet. Böckerna om syskonen instängda i Vindsträdgården är hennes mest kända. En mamma som förskjutits av sin familj sedan hon gift sig med - suprise, surprise - sin kusin återvänder till fadershuset för att vänta ut sitt arv. Sådär som man gör i fiktion. Med sig har hon sina fyra barn som av fascinerande anledningar - döende morfar låter dottern ärva endast om hon inte fått några barn med sin släkting, mormor vet att barnen existerar men älskar att tortera sin dotter med att tvinga henne att välja mellan rikedom och barnen, ett val som iofs inte är svårt ety mamma gillar bling-bling bättre än barn - hamnar inlåsta på vinden, långsamt förgiftade med arsenik medan mamma lever la dolce vita. Är inte det helt fantastiskt!? Mödrar i Andrews författarskap symboliserar någon sorts överdriven variant av det klassiska "modersmonstret" - en kvinna som saknar värme, som är manipulativ och girig, oförmögen att älska sina barn och som dessutom representerar en "omoralisk" sexualitet i första hand till för att ytterligare öka sin makt. Om hon inte representerar sexualitet representerar hon, ofta som åldring, en religiös fanatism av typen "om jag slår arvssynden ur din kropp och låter dig svälta kanske du förstår vilken äcklig liten syndare du är". Man kan aldrig räkna med mamma. (Mormor och farmor ska vi liksom inte ens tala om! De står med Biblar i sina magra puritanska händer, redo att döda.) Pappa i sin tur är givetvis inte heller så engagerad som förälder såvida han inte vill ha sex med sina barn/styvbarn (vilket han vill häpnadsväckande ofta) och om han rör sig in från periferin är det för att symbolisera ett mer öppet förtryckande, gärna med våldsinslag. Om han eller någon annan manlig auktoritetsfigur uppvisar ett intresse övergår det med all säkerhet i sexualitet. Inte ens de bästa av män kan kontrollera den här sidan av sin personlighet, de är fullständigt vidriga och gör kvinnan ännu mer förkastlig eftersom hon ju sviker det åskådande barnet för att snärja dessa monster. Barnet förlorar alltid. De fungerar som kapital i en ständig maktkamp, när de inte fyller någon funktion kastas de åt sidan. Här beskrivs det som "en förbannelse som kommer följa familjen i tid och evighet" och nog lider man i nästkommande generation också, det ska gudarna veta. Barnen får betala av föräldrarnas synder och inte ens när de är någotsånär lyckliga - som Cathy och Chris, syskonen från vinden och på det porrigt softade omslaget längst till höger - är de det på sina egna, sunda premisser eftersom tja, mamma och pappa har ju gjort ett bra jobb med att förstöra sina kids! Men, märk väl, när de är lyckliga är de det utanför den traditionella familjestrukturen som samhället hyllar. Jag vet inte vad jag menar att säga. Men fascinerande är det. Och jag är mycket mer försonande inför de här böckerna än exempelvis Sagan om Isfolket. Kanske mest för att jag inbillar mig att Virginia Andrews i alla fall fyller något sorts behov hos de mellanstadiebarn (jag läste i mellanstadiet, men jag var rätt duktig på att läsa böcker som inte riktade sig till min målgrupp också, hej varulvsroman som fick mitt sjuåriga jag att gråta mig till sömns)/tonåringar som läser? Misär is the shit när man är elva. Andrews är långt mycket mer katharsis än
Margit Sandemo Cleo Virginia Andrews föddes 1927 i en vanlig familj där pappan jobbade som maskinist och mamman var hemma fru och tog hand om Virginia och hennes två bröder. Virginia drömde hela tiden om att bli författare en vacker dag. En dag när hon var femton ramlade hon nerför en trappa och skadade sig allvarligt och var tvungen att sitta i rullstol resten av livet. När hon blev äldre försöjde hon sig som mode och reklam tecknare. Men hon drömde och längtade bara efter att hennes första bok hon skulle skriva skulle bli producerad.Hon började med att köpa en handbok (How to be a writer in only three weeks) Hon utvecklade sin skribentförmåga, och började skriva små korta böcker. Hon fick hjälp av Ann Petty när hon skulle börja skriva sin första bok. Men man undrar hur mycket som var Ann Pettys verk i den slutliga versionen. Den första serien som kom ut handlar om de fyra syskonen Christopher, Catherine, Carrie och Cory som blev inlåsta på en vind där deras mormor plågade dom på alla möjliga sätt. Medan dom i väntan på frihet, den frihet dom skulle få om deras grymma morfar dör, och deras mamma får alla miljoner hon ska få ärva, är det enda som får dom att fortsätta hoppas på frihet en dag. Men sen blir dom grymt svikna och kommer aldrig mer att kunna lita på någon. (Vi tycker att dom böckerna är superbra) Virginia dog i cancer år 1986 då hon var 59 år gammal. När hon blev sjuk skrev hon febrilt för att fler böcker skulle komma ut efter hennes död. Hon skrev många ideér till många olika böcker (enligt ryktet 63 st) som hon ville skulle utvecklas av en "noga utvald skribent". Dom första böckerna som kom ut efter hennes död var "Flickan som fösvann" (Dawn) och "Hemligheter i gryningen" (Secrets of the morning). Virginia hade en otrolig förmåga att skriva bra böcker. Alla känslor är starka och förstorade. Raseri, sorg, och besvikelse får sidorna att drypa av lidande. I hennes böcker händer det hela tiden mycket och vilostunderna är få. Liksom ögonblicket av trygghet occh lycka.
Kommentarer
Trackback
